Röd klänning

Denna den svartaste av dagar

Denna svartaste av dagar
bar jag en klänning, lysande röd,
så trodde jag alla skulle förstå,
att nu var min älskade död.
Min klänning var röd.
Röd som smärta,
röd som blod.
Kanhända ingen förstod.

Runtomkring sprang livet i blom.
Å, aldrig blommade blåklockan så,
och aldrig var vallmon så svidande röd
och himlen så brännande blå.

Min älskade är död.
Vart skall jag fly?
Min klänning är ny.
Min klänning är röd.

Gå, gå, gå......
Landsvägen ligger soligt grå.
Gå... gå...

Det traskar en luffare bredvid -
Gå, gå...

Dagen räcker till evig tid.
Gå... gå...

Det stinger och svider i min hand,
som hure jag en brinnande brand.
Gå... gå...

Landsvägen ligger soligt grå.
Dagen räcker till evig tid.
Och give oss frid.

Ingen på jorden att säga det åt,
ty orden skulle bli livslång gråt.
Gå ut på gator och gränder!

Där sitter kvinnor överallt
och jämrar sig, att det är regnigt och kallt,
och talar om allt som händer,
och berättar till sist
om någon de mist,
och det kommer en glans
i gamla ögon igen.

En säger: jag hade en son som dog,
och han var den snällaste som fanns.

En annan miste sin ende vän,
och aldrig mer blir det så igen,
och så suckade de och log.

De har ingen heller att ge det åt.
De ger det åt den som går förbi.
Ingen blodröd bitter förtvivlad gråt,
som hackar sönder det ordet vi.
Vi, Vi, vi
blev ett annat ord på en dag:
Jag.
J-a-g.

Det ropar så stort ifrån överallt
ett enda ord frysande kallt:
J - - a - - g.

Min älskade är död.
Min klänning är röd.
Röd som smärta.
Röd som blod.


Eros förgänglige

Först gav jag bort

Först gav jag bort min rikedom,
men den var föga värd.
Den blictrade och lyste blott
men värmde ej din härd.

Sen gav jag bort min fattigdom,
beredde mig att gå.
Då blev ljus och värme nog
för båda två.


Dagar

En dag till att leva

Han gick där uppe i skogen ochs log
sin vildäng - en gammal man.
Då sänkte han lien, då stannade han,
såg ut över ängen och log.

Och blomma stod invid blomma tätt,
snart skulle de vissna alla.
Han strök med sin hand över bladen lätt.
Han kunde ej se dem falla.

Ty alla äro vi gräs och strå.
Då måste han ta sin lie och gå.

Han ägde så litet, men ängen var hans,
den gav han en dag till i solens glans,

en dag till att leva och blommande stå.
Ty alla äro vi gräs och strå.