Mene Tekel

Isaac Rabinowitz knäppte igen den svarta kaftanen, ansiktet blev slappt uttryckslöst, kroppen krympte samman, och så öppnade han dörren. Där stod värdinnan med brev i handen och nyfikenhet i ögonen.

- Det är från krigsdepartementet, sa hon. Han tog emot brevet bugande.

Naturligtvis var det från krigsdepartementet. När det var krig i världen, skulle breven komma från krigsdepartementet. Det var högst vanligt, visserligen var det första gången i hans liv, men annars var det säkert vanligt... Och dörren stängdes omkring Isaac Rabinowitz.

Dörren var stängd omkring Isaac Rabinowitz. Där utanför låg livet, det farliga, det föränderliga, men innanför den stängda dörren var livet detsamma dag från dag, år från år. Måltiderna var lika, andakten var densamma. Varje förändring, som tvang sig på honom utifrån, var för honom en plåga

som han knappt förmådde uthärda. Till och med då högbanan togs bort på Andra Avenyn, led han. Alla andra var glada. "Nu blir utsikten fri'", sa värdinnan och höjde hyran, och folk satt i sina smutsbruna hus och såg solen skina över skyskraporna mitt på Manhattan. Icke så Isaac Rabinowitz. Vad brydde han sig om utsikten? Han såg den aldrig. Gardinerna var fördragna, dag och natt, dörren var låst.

"Har du givit akt på min tjänare Job?" frågade vår Herre Åklagaren, som steg fram inför Hans tron. "Hur han vandrar ostraffligt och icke för något hädiskt tal…" Nej han kunde inte öppna brevet.

Folk tror man är ensam. Somliga tycker synd om en fördenskull, andra föraktar en. Men han, Isaac Rabinowitz, är inte ensam. Han har alltid sällskap. Han har någon han talar med dag och natt, någon som inte ens lämnar honom i sömnen, då annars människor blir skilda åt och far var och en till

sitt land. Nej, Rakel lämnar honom aldrig. Hon är med honom, vart han än går. Hon sitter bredvid honom i spårvagn i subway. Hon är med honom, då han väntar i butikerna. Alla andra har så bråttom. De kan inte vänta. Men han, Isaac Rabinowitz kan gärna vänta. Rakel är ju med honom, inom honom, som en stor kraft.

En dag skulle det ändras. En hon stå där livslevande på Andra Avenyn och fråga efter honom, och värdinnan visa henne dit upp till hans lilla våning på

ett rum och kök med ingång genom köket. "Det här är Rakel, min dotter", skulle han säga till värdinnan, som naturligtvis skulle undra över att han fick besök av en så ung och vacker kvinna.

Ja, han måste vänja sig vid den tanken att hon skulle stå där livslevande en dag. Så var det väl för Jakob, då han fick se Josef, sin älskade son, efter alla de år de varit skilda åt. En glädje så stor, att människan knappt förmådde uthärda den. Rakel… Han kände henne i rummet som en närhet, han förnam henne ... nu var han lugn. Nu kunde ingen ta henne ifrån honom. Det var ju bara ett brev, han höll i handen, det kom från krigsdepartementet, och det hade inget att göra med hans dotter Rakel. Nu kunde han öppna det. Han skulle ta en kniv och skära upp det ordentligt. En kniv, ja! Det var då han kom ihåg mjölken.

Klockan var snart elva, och före elva skulle mjölken hämtas, annars kunde han inte vara säker på att få den. Det var ju så besvärligt med transporterna nuförtiden. De kunde inte ta hem mer än vad som beräknades gå åt för dagen, och om han inte kom i tid, skulle speceristen sälja den till någon annan, och han fick gå ett par kvarter längre ner till den där italienska butiken ... Han tog mjölkbuteljen, rensköljd och skinande, och begav sig i väg. Ty detta var Isaac Rabinowitz' hemliga pakt med tillvaron. -" Jag ska göra mitt liv likadant, jag ska vakta det så noga, att ingenting förändras, och då kanske finns det hopp, att livet där utanför står stilla." Det var som en besvärjelse han ville utöva över livet, tvinga det att stanna.

Mjölkbutiken låg bara tvärsöver gatan, men Andra Avenyn var bred, och det gällde att sätta över, just när ljuset bytte om från rött till grönt. Annars kom han inte mer än halvvägs, och den sista biten måste han springa, medan lastbilarna stod där som frustande hingstar redo att trampa honom under sina hovar.

"Vill du inte följa med till Amerika", hade han frågat Rakel, men hon skakade på huvudet. Det var någon hon väntade på, det förstod han, någon som inte kunde resa. De hade ju vänner i Polen, hon kunde stanna kvar så länge, hon kunde komma efter sedan. "Vad hör ni från er dotter?" frågade en och annan han känt för i världen. -" Tack, allting är bra", svarade han. Själva hörde de inget från de sina. "Det är tyst som i graven", sa de. De hoppades inget mer. Men de skulle inte få honom att tvivla, dessa klentrogna.

Det viskades och tisslades inne i butiken, då han kom in med sin butelj. Det var ett par fruar där, och de ville väl båda ha smör, och det var därför det viskades, ty smör var det ont om. Han följde paket efter paket med ögonen, socker, smör, bröd, och så alltid, när han var redo att rycka fram, kom de ihåg något de hade glömt: kaffe eller olja eller vad det nu var. Nu var det hans tur, tänkte han men höll sig inte framme. "Har du givit akt på min tjänare Job", skulle var Herre fråga Åklagaren, som steg fram inför Hans tron. Det var på de små, små sakerna det kom an. Men för det att han aldrig höll sig framme, för det att han aldrig bevakade sin rätt, trodde de andra, att han ingen rätt hade. Å, så många gånger han velat stiga fram och säga: "Nu är det min tur", och han skulle ha fått rätt, men han gjorde det aldrig. Det var, som om han känt en hand på sin axel: "Vänta", sa hon. "Vänta, tills jag kommer." Och så väntade Isaac Rabinowitz. Återigen var dörren stängd omkring honom. Nu skulle han läsa brevet. Han var säker på att han lagt det i den fickan, men där var det inte. Nå, i den då. Nej, inte där heller. Och där, där hade han redan sökt.

Det var bäst han blev metodisk. Nu hade han sett i den fickan, och nu var den genom sökt. Nu lade han rocken på sängen. Nästa. Nej. Ingenstans. Men det måste ju finnas där. Han visste ju, att han inte haft det i handen, då han gick ut. Han hade stått där, och så hade han hämtat mjölkbuteljen, och ... där var det! ja visst, han hade lagt det på spegeln. Nu kom han ihåg. Han hade till och med tänkt: "Nu lägger jag det där", och så hade han glömt det i alla fall.

"Har du givit akt på min tjänare Job?" frågade vår Herre Åklagaren, då han kom från sin färd över jorden och från sin vandring ut över densamma. "Han bor där nere på Andra Avenyn i New York, han för inget hädiskt tal, han vandrar ostraffligt inför lagen, och till belöning skänker jag honom hans dotter Rakel. Jag låter straffdom komma över världen, men inte över honom, Isaac Rabinowitz, min tjänare Job." Isaac Rabinowitz öppnade brevet från krigsdepartementet.

"Anhålles, att Ni ville avlägga ett besök i krigsdepartementets avdelning i New York i och för ett meddelande av vikt. Adress Broadway 1225." Det var allt. Ett meddelande av vikt! Det kunde vara vad som helst. Det kunde vara något man ville veta av honom, något som han kunde tala om för dem. Det var inget om Rakel, det var han säker på nu. Jo då, han skulle stå till tjänst. Han skulle skynda sig, man skulle inte behöva vänta på honom, Isaac Rabinowitz ... det var säkert det. Han skulle ta subway vid Bloomingdale's, det var det enklaste och så byta vid Grand Central. Det skulle inte ta mer än en halvtimme, det var ju inte så långt ner, och så här dags var det inte rusning ännu.

- Ursäkta, sa någon. Går det här tåget uptown eller downtown? Men Rabinowitz hinner inte svara, förrän personen är på ett tåg, rätt eller fel vet inte Rabinowitz. Han skulle ju ha svarat, men den andre försvann så fort. Isaac Rabinowitz kan New York, han känner sin stad, om det är under jorden eller över, det gör detsamma. Han vet precis, när tåget stannar och när han ska stiga av, han vet, när tågen är fullpackade och när de är tomma. Han vet, hur det ser ut överallt, alla tider på året, vartenda gathörn, det blåsiga hörnet vid Femte Avenyn och Central Park, Riverside Drive i solsken och storm, gatorna nere i stan med försäljare ... de heta sommarnätterna, då det inte fanns någon lindring, han kände allt. Och en gång skulle han räcka alltsammans som en gåva åt Rakel.

Ty New York var hans stad. Han hade aldrig ägt någon annan. Innan han kom hit, hade byggnader och hus ingenting betytt för honom. Det var människan som var det viktiga ... på den andra sidan. Det var på gärningar och ord och tankar det kom an. De hörde livet till, de hörde evigheten till. Först i New York hade han lärt känna husen, byggnaderna, skyskraporna. Han hade kämpat sig till det. I början ville han inte se dem. Men så hade han liksom tagit Rakel med sig och visat henne dem. "Se", sa han till henne. "Människans borgar mot det gamla, mot allt som vill krossa. De står där på en liten bit mark och sträcker sig upp mot skyn. De är som en lovsång till himmelen."

Han hade stått där nere på gatorna och sett uppefter de blågrå murarna till Rockefeller Center ... nej, han hade krupit uppefter dem hit för bit, tills han kom dit upp. Andra människor tog hissarna upp. Sextiofemte våningen, sa de och så var de uppe. Men inte han, Isaac Rabinowitz. Han hade krupit så mödosamt uppför, tills han kom dit upp, tills han tänkte sig, att han stod där uppe och såg ut över landet. Så var det när Moses såg ut över Löftets land, dit han själv aldrig fick komma in, men dit hans barn skulle nå. Han, Isaac Rabinowitz, skulle aldrig komma in i det landet, men Rakel, hans dotter ...

- Vilken våning? frågade hisspojken. A, det hade han glömt. Stod det inget i brevet om det? "I och för ett meddelande av vikt. . ." Nej, det stod ingenting.

- Var så god, anslagstavlan till höger! Så vänliga alla var! Nittonde våningen, krigsdepartementet, där måste det vara! Nej, inte expressen. Den går till trettionde. Tag lokalhissen!

Den ene efter den andre steg in. De hälsade så familjärt på hissmannen. "Tjänare där! Hur står det till?" Inför de andras bekanthet försvann Isaac Rabinowitz långt, långt ner i sig själv. Ögonen vändes inåt, han krympte samman, han fanns knappast till.

- Nej, inte ännu, sa hissmannen. Det är bara femton än. jag passar nog på. Ty vid var våning som hissen stannade, tog Rabinowitz en väldig ansats för att springa ut: kroppen spändes, nu ... nu . . . och så ville han sätta av. Här är det, och Isaac Rabinowitz steg ut.

Dörr intill dörr, folk som kom och gick, folk som hörde hemma här, folk som hörde hemma i livet, överallt i livet, och livet ändrades och de ändrades ... I och för ett viktigt meddelande, nej, ett meddelande av vikt var det ... Har du givit akt på min tjänare Job? Vad är då en människa, att du aktar på henne så noga, synar henne vart ögonblick? Det är ju inte Job, det här är ju bara Rabinowitz, bara Isaac Rabinowitz. 1225 och Andra Avenyn, en av många millioner invånare i New York, det är ingenting att bry sig om, det är ingen som ser honom, lägger märke till honom, han ska bara hit ner till ett kontor ett ärende, bry sig inte om honom, Åklagaren, bara ett meddelande av vikt, fast det är säkert inget viktigt, ingenting är egentligen så viktigt ...

"Upplysningar", stod det. En liten blek och blåögd tös med eldröd mun tittade på honom. Den lille gubben passade inte i hennes värld. Schas ut med sig igen! Ut ur näthinnan i de blå ögonen!

- Nej, doktor Wood hade gått ut. Men han skulle snart vara tillbaka. Han är bara ute till lunch ... och det låg en lätt förebråelse i tonen: att han inte kände till att man aldrig kommer mellan tolv och två men Isaac Rabinowitz hörde ingenting. Han satte sig ner och väntade. Var så god och sitt, hade man sagt, och så satte han sig ner. Minuterna gick, tomma och vita. Så tomma och vita som arken, som flickorna tog, när de skrev ... tomma, vita. Han satt med fötterna jämsides, nu hade vänster fot kommit lite före. Dra den tillbaka, Rabinowitz, dra den tillbaka igen! Ett meddelande av vikt ...

tomma, vita ... Isaac Rabinowitz, 1225 Andra Avenyn ... det var hans adress, det var han. Det fanns inget misstag. Det var den adressen, som han sänt till Rakel, och hon kände till den, ty han hade fått brev ifrån henne. Ett enda brev ... Det var det som malde om och om igen ... det var hans adress 1225 och Andra Avenyn, nej, han kunde inte flytta, höj hyran då! sa han, ty Rakel kände till hans adress ...

- Var så god, doktor Wood är tillbaka nu ... Den ljusa blåögda visade honom in i ett separat kontor ... Förlåt, hur var namnet? ...

- Isaac Rabinowitz ... 1225 och Andra Avenyn ...

Han räckte fram brevet. Det var han. De hade själva kallat honom hit. Han ville ingenting. Varför visste man då inte, vad det gällde? Varför lät man honom sitta där och vänta? ... Där satt de nu två män, mitt emot varandra. Doktor Wood visste inte, hur han skulle börja.

- Förlåt, sa han, är detta ni själv? jag menar, är ni denne Isaac Rabinowitz?

- Ja.

- Och bor ni där? Bor ni på Andra Avenyn 1225?

- Ja.

- Ser ni, vi visste inte, om ni verkligen fanns. Om det fanns någon, som hette Isaac Rabinowitz och bodde på Andra Avenyn.

Tystnad.

Nu följde tredje frågan.

- Har ni släktingar i Polen?

- Rakel, min dotter.

Isaac Rabinowitz satt orörligt stilla, kaftanen sammanknäppt, ansiktet uttryckslöst, medan han lyssnade till vad den andre hade att förmäla. Men orden föll, ett efter ett, det var officiellt meddelande, det var krigsdepartementets sak att ta reda på, om han fanns. Vad är då en människa, att du aktar på henne så noga? När Isaac Rabinowitz bugade sig och gick, visste han vad det var, ett meddelande av vikt: hans namn och adress, som man funnit i ett läger borta i Polen, ristade på en vägg: Isaac Rabinowitz, 1225 Andra Avenyn. Det var Rakels bud. Isaac Rabinowitz tog inte hissen ner, han gick trappa efter trappa, och sedan vandrade han på gatorna ... det blåste kallt, och husen for bort som tomma kulisser ... Empire State blåstes väck och Rockefeller Center, allt vad han såg var mylla och jord, svart jord ... på hela Manhattan fanns det bara ett hus och dit skulle han gå, 1225 Andra Avenyn. Det var där han bodde, Isaac Rabinowitz.