Vem var Ebba Lindqvist? För en äldre generation är hon ett välkänt namn och förknippad med det hav som hon alltid återkommer till i diktsamling efter diktsamling, men många unga vet idag tyvärr inte mycket om henne. Mycket snabbt kommer man in i Ebba Lindqvists diktvärld, som förefaller enkel och avskalad poetisk utstoffering. Man kan stanna vid det enkla om man vill, men med större behållning tränga under ytan och fördjupa sig i dikterna. Enkelheten är nämligen skenbar, de ämnen som behandlas allmängiltiga, mångfacetterade och svårgripbara och förtjänar att bearbetas om och om igen. Erik Hjalmar Linder noterar (i Ny illustrerad svensk litteraturhistoria. Fem decennier av nittonhundratalet. 1, 1965-66) dikternas intensitet, vars hemlighet nog är "att detta blåsiga, karga, men dramatiska landskap i havets närhet har en symbolisk släktskap med den grundstämning som Ebba Lindqvist oavbrutet söker att gestalta. Livets sparsamma solglimtar, ofta upplevda med extatisk glädje, dödens eller olyckans oavbrutna hot." I följande biografiska sammanfattning ges upplysningar som kan bidra till förståelsen av detta författarskap, väl värt en renässans.

Ebba Helfrid Lindqvist föddes den 7 april 1908 i Oskar Fredriks församling i Göteborg, som fjärde och sista barnet till Johan Anton Lindqvist och Selma Lindqvist, född Larsson. Anton Lindqvist hette ursprungligen Gustafsson, men vid inträdet till folkskollärarseminariet 1870 tog han sig namnet Lindqvist. Hans långa lärargärning hade då redan påbörjats eftersom han anställdes som småskollärare redan vid tretton års ålder! När han utexaminerades som folkskollärare 1873 var han inte mer än tjugo år, men hade på grund av sin tidiga start som lärare redan flerårig undervisningsvana. Den skulle komma att utökas under ett långt liv och bl.a. inkludera organisttjänst under några år. Under många år var han uppbördsman för prästlönemedel och upprättade allehanda uppbördslängder. För att klara av alla uppdrag som han blev betrodd fick hela familjen hjälpa till med skrivarbete. Juridiska angelägenheter skötte han med skicklighet och bistod många som behövde hjälp. Ett projekt som väckte vederbörligt uppseende och aktning var hans skogsplantering, ett pionjärarbete som med skolbarnens bistånd blev framgångsrikt. Bland mycket annat var han en av grunderna till godtemplarordens avdelning i Grebbestad på 1880-talet. Över huvud taget förefaller Anton Lindqvist vara en vetgirig person med omfattande intressen, t ex för astronomi, kemi och fysik, långt utöver vad man kunde förvänta sig av en man i hans levnadsomständigheter.

Selma Lindqvist var Anton Lindqvists andra hustru och 23 år yngre än han. Den första hustrun, Josefina Lindqvist, född Werner, levde mellan 1856 och 1901. Hon var småskollärare, barnlös och vid sin död 44 år gammal. Selma Lindqvist var även hon till en början småskollärare, men blev sedermera folkskollärare. Hon gifte sig 1902 med Anton Lindqvist, som var änkeman. De fick fyra barn: 1. Folke, född 1903, som sedermera blev advokat. 2. Gunhild, född 1904, gift Olsson, som blev folkskollärare fram till sitt giftermål. 3. Torsten, född 1906, som studerade medicin och med tiden blev professor med invärtes medicin och neurologi som specialitet. 4. Ebba, född 1908, som blev filosofie magister och läroverkslärare, men framför allt författare (gift Lindqvist-Galeen).

Samma år som den yngsta dottern Ebba föddes pensionerades Anton Lindqvist. Han var då 55 år, vilket var den reguljära pensionsåldern på den tiden. Familjen var bosatt i Gisleröd, men flyttade 1910 till Grebbestad. Mellan 1910 och 1919 var Selma Lindqvist hemmafru, men därefter återupptog hon sin tjänst som småskollärare och fortsatte som folkskollärare i Naverstad socken fram till sin pension 1935. Året därefter, 1936, avled hennes man. Själv kom hon att leva till 1950, 75 år gammal.

Ebba Lindqvist växte alltså upp i Grebbestad och gick i skola där. Hennes äldre syster Gunhild karakteriserar henne, i en intervju 1996, som impulsiv och våghalsig - en flicka som klättrade i berg och byggde bo i träd. Om klimatet i hemmet var hennes uppfattning att man fick "säga emot föräldrarna", något som förvisso inte hörde till vanligheterna på den tiden.

Realexamen avlade Ebba Lindqvist i Strömstad och studentexamen vid Sigrid Rudebecks gymnasium för flickor i Göteborg 1926, en skola som hon skulle komma att återvända till som lärare senare. Året efter studentexamen, 1926-1927 hade hon emellertid egen privatskola i Grebbestad, vilket i praktiken helt enkelt innebar att hon "läste upp" elever som ville söka till läroverk i Strömstad eller Uddevalla.

Höstterminen 1927 skrevs Ebba Lindqvist in vid Uppsala universitets filosofiska fakultet och tillhörde där Göteborgs nation. Hennes båda bröder bodde redan i Uppsala och studerade juridik och medicin. Höstterminen 1928 kan man notera att studentskan Ebba Lindqvist var vice sekreterare i Clarté, liksom även vårterminen 1929. Fortsatta studier bedrevs emellertid vid Göteborgs Högskola. I sin gamla gymnasiestad Göteborg bodde hon inackorderad hos familjen Björk på Götgatan. Av intresse är att en son i huset, Leif Björk, under åren 1929-1932, var gift med Clartékamraten Karin Boye. I Göteborg avlade 1933 Ebba Lindqvist filosofisk ämbetsexamen, i vilken ingick ämnena tyska, franska, litteraturvetenskap, nordiska språk och psykologi.

Men låt oss återvända till åren före. Ebba Lindqvist har själv angivit året efter studentexamen som viktigt ur inspirationssynpunkt. Även 1930 var ett viktigt årtal. Hon studerade då i Frankrike och var samma år också i Leipzig där hon sammanträffade med Karin Boye, som läste hennes dikter och uppmuntrade henne att ge ut dem. Detta blev verklighet 1931, då Ebba Lindqvist debuterade på Bonniers förlag med lyriksamlingen Jord och rymd, en samling som både visar en egen profil och släktskap med Karin Boyes diktning.

Under åren 1931-1940 tjänstgjorde hon till och från som lärare vid Sigrid Rudebecks gymnasium för flickor i Göteborg samtidigt med akademiska studier och fortsatt lyriskt skapande. 1933 utkom diktsamlingen Lava och året därpå Liv. Samma år, 1934, gifte sig Ebba Lindqvist med civilekonomen Ivar Galeen. Denne hade tagit studentexamen i Tyskland, gått i hotellskola i Schweiz och avlagt examen på Handelshögskolan i Göteborg. Hans far, som var filmregissör och skådespelare i Berlin, var av judisk börd, men döpt protestant, hans mor skandinav. Paret bosatte sig i Göteborg och i november samma år föddes dottern Anne-Marie. Två år senare, ävenledes i november, föddes dottern Monica. Den fjärde diktsamlingen, Lyrisk dagbok, utkom 1937. Allt tydligare märktes att de spända, ångestfyllda tonfallen från de första samlingarna då mjuknat och ljusnat; dessutom hade hon "helt kastat rimmet", som en av recensenterna formulerade det. Ett definitivt genombrott för Ebba Lindqvists diktning blev Fiskläge, 1939. I den använder hon som grund sin barndoms landskap med närheten till havet men talar lika mycket om ett inre som ett yttre landskap.

Under tiden hårdnade det politiska läget i Berlin. Ivar Galeen ordnade med att fadern kunde ta sig ut ur Tyskland och komma vidare. Tillsammans med honom köpte han ett hus i New York, där man tillverkade och sålde bageriprodukter. 1940 for Ebba Lindqvist med sina båda döttrar via Berlin till Genua och fick i sista stund en båtlägenhet till New York där familjen kunde återförenas. Under de fem följande åren var de bosatta i New York. Båda makarna arbetade, Ebba Lindqvist vid Office of War In- formation och Ivar Galeen vid War Department. Det första året studerade Ebba Lindqvist litteratur vid Columbia University och tog starka intryck av bl.a. Emily Dickinson, Edna St. Vincent Millay, Ezra Pound, Walt Whitman och Edgar Allan Poe. Umgängeskretsen i New York var stimulerande. Många kulturpersonligheter befann sig i familjens bekantskapskrets där, bl.a. Josef Frank, Nils von Dardel, Åke Bonnier, Yehudi Menuhin och Sigrid Undset.

Nyheten om Karin Boyes död 1941 drabbade Ebba Lindqvist hårt. I diktsamlingen Röd klänning samma år använder hon den röda klänningen som sorgens symbol för den döda älskade. Kritikerna betecknade diktsamlingen som en stark och intensiv uppföljare av hennes tidigare verk, t o m "ett mästarprov", som befäste intrycket att hon tillhörde sin generations stora diktare. När Manhattan utkom 1943 möttes hon däremot av sämre kritik, vilket även blev fallet med hennes första och enda novellsamling, Vägen till Jeriko, 1946. Då var hon emellertid tillbaka i Sverige sedan 1945. Ivar Galeen hade rest hem redan på våren, medan Ebba Lindqvist återvände hem via Kristiansand först i september.

Familjen bosatte sig till en början i Hindås. Ebba Lindqvist tog hand om sin mor som led av astma, varför skogsluften i Hindås ansågs välgörande för henne. Men efterkrigsåren förde en hel del problem med sig. Ebba Lindqvist ville gärna ha ytterligare ett barn, men fick först missfall. Släktens rederiverksamhet återuppstod men bar sig inte - en följd av de dåliga tiderna - och Ivar Galeen började i stället sin anställning på Volvo 1950. Fr.o.m. 1946 var Ebba Lindqvist heltidsanställd vid Praktiska Realskolan i Göteborg och i november 1947 föddes sonen Henrik. Familjen flyttade 1947 till en villa i Landvetter, som ironiskt nog av den tidigare ägaren givits namnet "Örnnästet". Där trivdes de väl, men tillvaron komplicerades av att den yngsta dottern 1948 råkade ut för en svår trafikolycka med långvarig vård som följd. Ebba Lindqvists mor, Selma Lindqvist, led av sin astma och sonen Henrik var ett ömtåligt och sjukligt barn.

1949 kom så diktsamlingen Labyrint. Återigen var recensionerna positiva. Man noterade en sällspord individualitet och mognad liksom ett klassicerande inslag. En av dikterna i samlingen, "Det enda", kom att ingå som vokalinslag i kompositören Gösta Nystroems Sinfonia del mare som uruppfördes samma år. Tidningen Ny Tids lyrikpris delades det året ut till Ebba Lindqvist samtidigt som Gösta Nystroem fick musikpris.

Jämsides med diktskapandet var Ebba Lindqvist fr.o.m. 1949 till 1956 lyrikkritiker i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. När hon 1952 utkom med Sången om Fedra, noterades att det klassicerande draget förstärkts samtidigt som den lyriska tonen var modern och djupt personlig. Mellan åren 1954 och 1967 var hon, vid sidan av allt annat, en av programledarna för "Lyriskt forum" i Sveriges Radio.

Åren från mitten av femtiotalet innebar många förändringar för familjen, som 1956 flyttade utomlands igen, denna gång till Beirut i Libanon, där de bodde i ett och ett halvt år. Liksom i New York var Ebba Lindqvist tidvis lärare. Ett år senare utkom De fåvitska jungfrurna, åtföljd av Karavan 1958. Samma år var Ebba Lindqvist tillbaka i Sverige, men redan till jul begav hon sig till Nairobi i Kenya, där hon stannade ett halvår. Familjen var återigen på plats i Sverige 1960, först i Göteborg och fr.o.m. 1961 i Mölndal.

Diktsamlingen Lökar i november utkom 1963. Samma år skaffade sig familjen ett sommarställe i Frillesås i Halland. Ebba Lindqvist var inte bara havsmänniska, vilket man kan förledas att tro vid läsningen av hennes lyrik. I henne fanns även en skogsmänniska som på lantstället kunde utveckla sina talanger som svampplockare t ex. Vid denna tid var Ebba Lindqvist förtidspensionerad efter att ha skadats i en olycka på en spårvagn. Sedan lång tid hade hon också besvärats av tilltagande dövhet. Ivar Galeen drabbades av slaganfall vilket ledde till att han 1968 pensionerades från Volvo och sonen Henrik drogs med sjukdomssviter från Afrika. Namnet på diktsamlingen Resa mellan fyra väggar, 1964, var mycket talande för Ebba Lindqvists personliga läge vid denna tid. Hon kände sig instängd och hade beslutat sig för att inte skriva länge till. När Mässa för måsar utgavs 1966 var det också hennes avsked till läsekretsen. "Min livskamrat behöver mig", var den förklaring hon gav i en intervju.

Sen publik uppskattning kom Ebba Lindqvist till del 1970, då hon tilldelades Svenska Akademins Bellmanpris. Hon fick även mottaga Ferlinpriset (Ferlinsällskapet) och Göteborgs och Bohus läns landstings kulturpris samt Författarnas kulturpris (Författarförbundet).

1974 flyttade Ebba Lindqvist och hennes man till Alicante i Spanien, där de var bosatta större delen av året. Sommartid återvände de till Sverige och var då ofta i Grebbestad.

Efter tio år av partiell förlamning och afasi till följd av ett andra slaganfall dog Ivar Galeen i Spanien 1985. Ebba Lindqvist återvände till Sverige för gott 1991 och var sina sista år bosatt i Varberg, där hon avled 1995, 87 år gammal. Hon är begravd i Grebbestad och har i samhället fått en plats uppkallad efter sig. På samma plats finns några av hennes mest kända dikter ingraverade i sten.

Förutom fjorton lyriksamlingar och en novellsamling som utgivits på Bonniers förlag har Kjell Sjögren gjort ett dikturval ur tidigare samlingar, som utgavs 1981, Vi som är födda vid havet. Nyskrivna är däremot hennes dikter i Lyriskt partitur för fyra stämmor, utgivna 1987. Ebba Lindqvist är där en av fyra medförfattare (de övriga är Lennart Dahl, Carl-Axel Moberg och Helge Jedenberg). Samlingsvolymen Hon som älskade havet, 1997, som Warne Förlag nu ger ut i en andra upplaga, innehåller inte dessa dikter.

Havet, kärleken och döden är de vidsträckta och outgrundliga ämnen som Ebba Lindqvist ger sig i kast med genom hela sitt författarskap. Hon gör det med lidelse och allvar - och kanske på senare år med antydan till ett leende. Många är de läsare som tagit djupa intryck av hennes dikter och många är inte minst de musiker som inspirerats att tonsätta hennes dikter. De unga som fortfarande är obekanta med hennes diktkonst borde kunna hämta mycken livsvisdom ur hennes avskalade och allmängiltiga lyrik.

Västerås i april 1999
Birgitta Ivarson Bergsten