Med dessa ord hälsas poeten Ebba Lindqvists nionde diktsamling Sången om Fedra, 1952. Lindqvist är vid det här laget en etablerad författare och hennes lyrik har inte sällan jämförts med generationskamraten Karin Boyes. Vi finner i denna recension ett vulgärt typexempel på den könsanaloga reception vilken för- håller sig till en kvinnas text som om den vore hennes person. Exemplet är talande för hur lidande den kri- tiska analysen blir. Den feministiska litteraturforska- ren Mary Ellman formulerar i boken Thinking About Women (1968) vad hon anser vara utmärkande för vad hon kallar den "falliska kritiken":

"Books by women are treated as though they themselves were women, and eriticism embarks, at its happiest, upon an intellectual measuring of busts and hips."2

Med detta i åtanke är det inte särskilt konstigt att den vad jag har valt att kalla feministiska mytrevisionen i det lindqvistska författarskapet - med några få undantag - gått det i huvudsak manliga kritikergar- det förbi.3 Ebba Lindqvist debuterade som tjugotreå- ring 1931 med diktsamlingen jord och rymd, vilken kom att följas av en novellsamling och ytterligare tretton diktsamlingar; den sista - Mässa för måsar - utkom 1966.4 I flertalet av dessa volymer finns dikter vilka problematiserar och omarbetar stora delar av västerlandets kanoniserade och icke-kanoniserade mytcyklar och religiösa texter. Jag menar att det inte är en slump att denna feministiska dimension negli- gerats. Förtigandet kan med stor sannolikhet tolkas som ett utslag av könsblindhet, ointresse och/eller som ett patriarkatets vapen mot obehagliga sanningar.

Myter och religiösa berättelser är rika källor ur vilka varierande sanningar kan ösas beroende på vem som håller i skopan. I årtusenden har de fungerat som en hjälp för människan då hon sökt svar på sina stora frågor om liv och död. Många gånger har hon dock mött myten eller den religiösa berättelsen också som en legitimering för det rådande samhällssystemet och är en slump att denna feministiska dimension negligerats. Förtigandet kan med stor sannolikhet tolkas som ett utslag av könsblindhet, ointresse och/eller som ett patriarkatets vapen mot obehagliga sanningar.

Myter och religiösa berättelser är rika källor ur vilka varierande sanningar kan ösas beroende på vem som håller i skopan. I årtusenden har de fungerat som en hjälp för människan då hon sökt svar på sina stora frågor om liv och död. Många gånger har hon dock mött myten eller den religiösa berättelsen också som en legitimering för det rådande samhällssystemet och dess behäftade normer. Deras respektive textform har ofta varit så plastisk att den kunnat formas efter de värdenormer som man velat inskärpa. Således har myten och den religiösa berättelsen också blivit kon- servativa maktmedel. Detta förhållande är något Sandra M Gilbert & Susan Gubar har tagit itu med i sin klassiker The Madwoman in the Attie (1980). De understryker där bl a det faktum att kvinnorna i den patriarkala mytologin definierats som skapade av och för män, vilket i sin tur lett till en förlamning i deras skapande arbete: Den kvinnliga författaren har drabbats av en "anxiety of authorship". För att komma vidare har hon måst krossa bilden av den för män behagfullt leende kvinnan; först då har kreativiteten åter kunnat flöda.5

Detta kraftfulla genombrott är något jag funnit hos vår nyligen avlidna poet Ebba Lindqvist. Hennes för- fattarskap rymmer givetvis många dimensioner; men ständigt är det ett särskilt stråk som gör sig påmint. Det är upplevelsen av att som kvinna bli försmådd i kärlek, att bli negligerad, nedvärderad och bortglömd. I vissa dik- ter växer sig dessa känslor starkare för att slutligen förgrena sig till regelrätta motat- tacker mot patri- arkatets myter, vilka ofta effektivt placerat kvinnans erfarenhet i ett ljudisolerat rum. Lindqvist låter då kvinnorna ta ste- get ut ur tystnaden för att höja sina röster och bli till subjekt. I en rad dikter transformerar hon några av västerlandets klassiska myter och religiösa texter, varpå hon också 'skriver sig ur' den manliga traditio- nen. Lindqvist arbetar i dessa dikter i huvudsak med stereotypa kvinnobilder. Hon tar i Gilbert & Gubars mening i högsta grad pennan i hand i sitt framlyftan- de av de nedtystade 'ikonerna'. I Lindqvists dikter får 'ikonerna' istället inta subjektspositioner, för att sedan utifrån dessa ge sina egna versioner av histori- en såsom de kan tänkas ha uppfattat den. Dessa starkt reviderande dikter löper som en ljungeld över hela författarskapet. De olika 'mytdikterna' är naturligtvis av mycket skiftande karaktär, men de har det gemensamt att de alla gestaltar en bestämd kvinnoerfarenhet ur Bibeln eller den grekiska mytsfären. Lindqvist arbetar i hela sitt författarskap med Bibeln som intertext, och det är egentligen inte förrän vid femtiotalets avstamp som det klassisk-grekiska på allvar kommer in i hennes lyrik. Dessa rika intertex- ter används naturligtvis på flera sätt, dock är de 'kvinnomytiska' dikterna konsekvent ett stående inslag. Inte sällan möter vi den i traditionen nedtys- tade kvinnan som moder. I de många 'Mariadikterna' såväl som i dikterna 'Judas, min son', 'Om den för- lorade sonen', samt i 'Klytaimnestras klagan' är det moderns smärtsamma sorg över barnet som skall tas eller har tagits ifrån henne, som gestaltas.6 I andra dikter möter vi uppgivna, sorgsna och/eller indigne- rade kvinnor som försmåtts i kärlek; här kan nämnas gestalter som Sappho, Delila, Fedra och Eurydike.7 Somliga av dessa dikter ger även uttryck för en stark dödslängtan eftersom de gestaltade kvinnorna inte längre förmår fortsätta jordelivet under dessa villkor. Det som glorifierats i traditionen tas hos Ebba Lindqvist ned på ett vardagligt plan för att granskas ur andra synvinklar.

Jag skall i det följande diskutera dikten "Monolog i Hades' ur en av de senare samlingarna, Lökar i november, 1963 (s 41-42) vilken jag anser vara mycket representativ för vad jag ovan menat vara återkommande hos Lindqvist.8 I denna dikt blir den feministiska revisionen och dess kritik av några av patriarkatets gyllene värden kristallklar. Kvinnan i denna dikt, Eurydike, väljer döden framför ett fortsatt liv med den överallt annars så upphöjde och lovordade maken Orfeus. Eurydike öppnar sin monolog på ett oväntat vis: "Vem hade sagt, att jag ville följa dig, Orfeus?" Vergillus och Ovidius berättar båda om hur Eurydike i flykten från ynglingen Aristaios (vilken fattat åtrå till henne), trampade på en orm i gräset, blev biten och dog. Orfeus lyckades dock blidka gudarna i Hades genom sitt vackra lyrspel och blev lovad sin maka tillbaka. Villkoret för detta var dock att han inte såg på henne förrän hon på nytt trädde ut i dagsljuset. Han vänder sig som bekant dock om och Eurydike försvinner för alltid. Eurydike skildras i Vergilius Georgica som djupt förtvivlad: "'Orfeus! säger hon, vad raseri bereder oss bäggel'Detta för- därv? Nu kallar det vreda ödet mig återl'Till skugg- djupet. Mitt öga är släckt och slutes av sömnen."9 I Ovidius Metamorfoser saknar hon replik, men beskrivs som milt försonande: "Döende än en gång dock ej på maken hon klagar,lty vad hade hon väl att beklaga mer än hans kärlek?'10 I Lindqvists dikt intar Eury- dike istället subjektspositionen för att ge ord åt sina förut dolda tankar och känslor:

Solen får mörka fläckar. Eros har svarta vingar.

Det var kring Eurydike som hela händelsen kretsade, ändå frågades det aldrig efter hennes vilja. Det togs för givet att hon ville tillbaka till mannens famn. Men Eurydike ville aldrig att så skulle ske; hon minns 'den kalla skuggan" och 'kölden i ditt (Orfeus) hjär- ta". Hon erkänner att deras kärlek var skön, men vet också att "Eros har svarta vingar."

Eurydike valde själv döden; hon såg ormen "på ängen bland blommorna" och 'önskade giftet". Då natten var svår och ensamheten tung lockade redan döden, i dessa stunder kunde hon höra "skallet från Hades' hundar." Därför sörjer hon inte heller nu att Orfeus vände sig om; hon kände hans svaghet. Den upphöjde skalden Orfeus hade fläckar så svarta att Eurydike inte längre stod ut. Då han tröttnat på fest och segertåg, kom han rusig och uttröttad hem till henne - frun i det fördolda - för att hämta nya krafter. Ständigt undergiven och underordnad, stärkte hon honom då han "kastade lyran till marken". "Men ingen sång för mig (Eurydike). Ingen färd till solen."

Då Eurydike levde på jorden spelade Orfeus aldrig för henne. Först som död får hon höra hans lyrspel och hon blir som förtrollad av sången: "Sången för- mer än kärleken och döden". Eurydike lovsjunger sången/dikten och dess förmåga att gestalta det som på annat sätt inte kan uttryckas. Eurydike får upple- va sångmystiken och uppfylld av denna försvinner hennes icke-existens åter i skuggornas rike. Hon är fri från det svek och den ensamhet som hör det jordiska till. "Monolog i Hades" är en dikt om kvinnan som blir sviken och försummad av mannen, men den är mer än så eftersom mannen är Orfeus, Diktaren. Dikten är en hyllning till sången, men jag vill påstå att den samtidigt är en kritik av diktaren; den orfiske diktaren. Ingemar Algulin identifierar i sin studie Den orfiska reträtten. Studier i svensk 40-talslyrik och dess litterära bakgrund (1977), hur den orfiska diktar- rollen får stryka på foten för en mer inomvärldslig diktarposition i mycket av den dikt som skrivs i Sverige under 40-talet. Om Orfeusföreställningen skriver Algulin bl a följande:

I litterärt hänseende blir Orfeus betydelsefull inom den florentinska estetiken under 1400-talet, i vilken han framträder som den symbo- liske grundaren av den gudomliga inspirerade poesin, som genom sin förmedling av den gudomliga visheten framstår som en högre världsförklaring. Den orfiske diktaren kan betecknas som en andra rangens ereator under Gud. Renässansen betonar också den orfiske diktarens mångsidiga funktion som såväl poet och musiker och pro- fet. Medan fransk-klassicism och upplysning tenderar att försvaga diktarens orfiska karaktär, söker romantiken blåsa liv i föreställning- arna om diktarna som orfiska arvtagare i en religiöst-lyrisk tradition. I den litterära utvecklingen från romantik över symbolism till modernism spelar Orfeus-föreställningarna en i det närmaste oöver- skådligt stor roll. Även om utvecklingen kännetecknas av en viss profanisering och ett ifrågasättande av de pretentiösa anspråken, betonas genomgående diktarens extraordinära funktion som för- medlare av okända dimensioner av tillvaron. 11

Algulin visar genom att studera ett antal författarskap på en rörelse bort från denna position; från en ,vertikal" föreställningsvärld till en mer "horison- tell'; från en metafysisk till en inomvärldslig och medmänsklig sådan.12 De konstnärliga utgångspunk- terna inom det orfiska diktaridealet revideras under 40-talet för att bättre stämma överens med samtidens åskådningar och uppfattningar, menar han. 13 I denna kontext menar jag att också Ebba Lindqvists dikt kan ses: Eurydike avslöjar Orfeus som ignorant och svag och det är hans sång och inte honom hon blir förhäx- ad av. Eurydike strävar inte heller likt Orfeus uppåt, utan väljer hellre ett liv i icke-existens i Hades, ett liv i ro och försoning:

och jag längtar aldrig tillbaka.

Eurydike är trött på att vara den följsamma kuggen i den stora mytcykeln om Mannen och Diktaren. Döden framstår för Eurydike som det enda alternati- vet. Men döden inträder inte förrän sigillet brutits och berättelserna yppats. Med livets sista andhämt- ning kommer också det förlösande talet.

Student, teologi

Göteborg