Historien om en urna

Förste maskinistens hustru

örste maskinistens hustru bodde i Kungsladugård.
Där bor så många sjömanshustrur.
Och dit for jag med telegrammet,
att förste maskinisten ombord,
Karl William Gustavson,
hade dött på sjukhuset i Manila.

En gammal kvinna med darrande händer öppnade dörren.
Hon hade just tvättat håret.
Det hängde i långa stripor
ner över ansiktet.

Hon såg på mig, främmande, frågande.
Vem var jag och vad ville jag?
Sålde jag strumpor eller underkläder
eller kanhända en insamling?
Jag sa: "Är det fru Gustavson?"
"Jaha. Stig in, stig in!"

Hur skall man sitta och hur skall man vara?

Hur ska man sitta och hur ska man vara?
Borde inte håret vara kammat och fint,
när någon får höra, att ens man är död?
Kanske jag skulle vänta och säga:
"Låt mig kamma håret! Tag på sig bästa klänningen
och sitt nu rak i ryggen!"

Ty jag vet, att nu snart,
om en minut, när det är sagt,
skall det blommiga köket svartna för gummans ögon,
och hon skall springa dit in i rummet
med de blommiga kuddarna,
men det skall bli så trångt,
att hon inte kan andas,
och hon som alltid varit så försiktig,
hon som gick så tyst på tå,
när hon var -uppe om natten,
för att ingen skulle störas,
hon skall glömma alla grannarna,
de vänliga nyfikna grannarna,
och brista ut i ett skri,
som vore hon ensam i världen.


Då när det värsta var över

Då när det värsta var över
och hon låg på soffan med en handduk om håret,
sa hon: "Jag visste det skulle hända.
Den natten drömde jag om rosor, om vita liljor.
Och det betyder död.
Du minns jag berättade det om morgonen, Erik?"

Och fjortonåringen Erik, sonsonen,
som går där så tafatt och börjat sopa golvet
för att hjälpa farmor i den svara sorgen,
säjer: "Ja, farmor, ja, jag minns."


Så sändes telegram till Manila

Så sändes telegram till Manila,
och över hela världen knackade telegraffröknarna,
att askan efter förste maskinisten Karl William Gustavson
skulle sändas hem till Kungsladugård, på rederiets bekostnad,
hem över haven,
så att en liten gumma i Kungsladugård
skulle få ett ställe på jorden,
dit hon kunde gå med blommor


Och på sjukhuset i Manila

Och på sjukhuset i Manila packades kläderna,
klockan och breven. Det blev ett stort paket och tungt.
Men han som varit en så kraffig karl i livet
och vägt sina modiga nittio kilo
blev bara ett litet paket - en urna -
som skulle gå från Manila
med norsk båt till Göteborg.

Då tog tyskarna Norge,
och alla de norska båtarna ute på haven
gick inte hem.
De tog sig in till hamnarna
var de kunde,
och det stora paketet med kläderna,
och det lilla med urnan
kom till ett packhus i Bostons hamn.


Hur gick det med askan och urnan?

Hur gick det med askan och urnan?
Historien blir långsamt färdig.
Skall aldrig en båt få tillstånd att gå?
Fru Gustavson har kräfta i magen.

Men en dag kom urnan ombord
på en svensk båt med heliga löften om fri fart,
och fru Gustavson fick till sist
en lapp från tullhuset,
att hon swie infinna sig efter klockan ett
och avhämta tvenne kollin.

Och bland alla dem som stod i kö i tullhuset
och väntade på kaffe och fläsk
från släkt och vänner i U.S.A.
var en liten gumma från Kungsladugård
med en vit lapp i näven.


Natt

Avsked till sommaren

Nej, jag kan det inte mera!
Inte stanna och se, hur bladen blir röda,
hur de blötas och blåsas och torkas och vridas!
Jag kan inte se, hur solen spetsat på trädens toppar
och fladdrar i molnen som en tom pappersdrake.
Ty jag kan inte säga mig, att allting kommer tillbaka,
att vårarna blomma igen och att kala grenar bli gröna.
Jag vet, att liv aldrig kommer tillbaka,
att liv aldrig blir detsamma,
att liv bara finns
nu, nu.

Så offrar jag åt livet som förgås
i denna stund i skrämselnöd,
at dem som fly till mörka valv,
at dem som gå mot undergång,

ej beläte av silver eller guld,
ej någonting som stannar och består,
ej axiom, ej formel: "Jag tror, jag tror",
ej kärleks frälsarord: "Jag älskar dig."

Så offrar jag åt livet som förgås
allting som lever nu, och bara nu,
en blommas doft,
en fågelvinges sus,
och tysta steg i gräset...