Bohuslänsk vinter

Så ödsligt gråa

Så ödsligt gråa finns väl inga vintrar
som vintrarna därhemma. Gråa ligga bergen,
och molnen hänga snyftningstunga,
och landsvägen är isgrå,
och gräset grått.

Så ödsligt bara finns väl inga vintrar -
Gud förbarme.
Enen står där risig och ljungen bar,
och ormbunkarna knastra
i den råa vinden.

Vart skall vi gå, var skall vi gömma oss?
Som döda ögon stirra
snöns vita fläckar,
och havets järnhand griper oss om strupen.
Vart skall vi gå?


Åminnelse

Delila

Så kom du, Simson, Herrans vigde,
den starkaste bland män som jag har väntat,
i åratal har väntat bland de filisteiska bergen.
Så kom du, Simson, för att söka dig en kvinna.
Jag var Delila, men du såg det icke ...
Vad vet du väl om kvinnor,
du son utav en gammal kvinna
som tidigt skänkts åt templet
och faninat svala pelare som yngling?
Vad vet du väl om kärlek, du
vars själ är fylld
med hemligheten av din egen kraft?
Blott den kan veta allt om kärlek
som väntat åratal.

Och jag sade: "Giv mig din hemlighet o Simson,
så vill jag ge mig själv och bli din kvinna.
Bli kvinna bara så som blomman blott är blomma
men skälvande och stolt får dricka
av jordens kraft och himlens regn och ljus.
Och du, du Simson, Herrans vigde,
skall ligga nära mig och känna
hur gräset gror och havet andas,
och utan fruktan skall du vandra
på evighetens vägar ...
Giv mig din hemlighet, o Simson."

Men Simson ljög.
Vem är du, Simson, som föraktar kärlek
så att du ger den lögn?
Vet du då inte, att det dyraste du äger
blir till intet inför en annans kärlek?
Du kunde tegat, Simson, och skamsen gått din väg.
Men Simson ljög.

Du kom en andra gång och du ljög åter,
och jag förrådde dig på nytt förgäves.
Den tredje gåncenlxav du din hemlighet till sist,
men då var allt för sent ...
En enda gång i livet ges det bara,
då du får lön och lejd för själens gåva,
en enda gång stod allting redo
att gömma hemligheten med ditt liv.
Då ljög du, Simson, Herrans vigde ...
Du själv har dödat dig med lögn, o Simson.