Monolog i Hades

(Eurydike till Orfeus.)

Vem hade sagt att jag vill e följa dig, Orfeus?
Varför var du så säker, att du sökte mig här?
Att du tvang mig steg för steg tillbaka?
Skön var vår kärlek en gång, och aldrig skall den förnekas.
Men inget liv kan locka mig mer. Också däruppe
i solens land kommer den kalla skuggan
krypande över bergen. Jag vet. Jag minns.
Och ingen kände som jag kölden i ditt hjärta.
Solen får mörka fläckar. Eros har svarta vingar.
Och i nattens mörker hörde jag redan på jorden
skallet från Hades' hundar. - Tro inte, att jag sörjer,
fastän du inte orkade, fastän du vände dig om. Å, ingen kände
din svaghet som jag. Dödstrött kom du tillbaka,
alltid tillbaka till mig från fester och segertåg,
kastade lyran till marken, sjönk i min famn för att glömma
backantinnor och sång och vin. Och jag din älskade ensam.
Men ingen sång för mig. Ingen färd till solen.
Aldrig fågelvingarnas flykt. Orfeus kom uttröttad hem.
Tro inte, att jag sörjer. jag valde mitt liv i Hades.
Det var inte ormen, som valde mig. Det var jag som valde ormen.
Jag såg den på ängen bland blommorna. jag önskade giftet.
Först här i skuggornas land orkade jag att leva.
Livet ställer mot väggen. Livet kräver ett gensvar.
Livet har spjutvassa ord, som genomborrar vårt hjärta.
Blodet droppar så tyst, så tyst, och ingen ser hur det droppar.
Och ändå - om och om igen skall jag säga detsamma, Orfeus:
skön var vår kärlek en gång, och aldrig skall den förnekas.
Men det var inte den jag följde. Darrande blek,
vacklande trött följde jag lyran och sången.
Sången om solen och vindarna. Sången om havet och vågorna.
Sången om jordens ljuvlighet, när vallmon blommar om våren.
Sången om allt som jorden ger men ännu mera
allt vad den inte ger. Om det som är bortanför jorden,
om det som är bortanför människohjärtat och bortanför kärleken.
Sången om det som är skönare än livet.
Sången förmer än kärleken och döden.
Sången förmer än sången. - Å, allting på jorden skall snart försvinna,
allt skall jag glömma, men aldrig sången.

Aktuellt

Kvinnor vid klagomuren

Förlåt oss, Mästare,
att vi inte orkar!
Också vi ville två dina fötter
som Magdalena.
Också vi ville lyssna till dina ord
som Maria.
Men vi har inte tid.
Såsom Marta lagar vi mat,
när vi kommer hem,
och såsom hon klagar vi över
att ingen hjälper oss.
I ditt land
fanns så många kvinnor till hands,
och än i dag har de tid.
Men här i vårt land
måste vi spela alla roller
på en gång:
one womans show -
Marta och Maria,
Magdalena och moder,
och dessutom vingårdsman och dagakarl
och familjeförsörjare på lediga stunder.
Säg ingenting om liljorna på marken!
Det är ingenting för oss.
Det är ont om liljor,
och de växer sällan på marken.
Magdalena i vårt land
har gått igenom kurser i fotvård
och många års utbildning i konsten
att sköta ett hår.
Man måste beställa tid långt i förväg.
Marta är skolkökslärarinna.
Hon är dödstrött, när hon kommer hem.