Kvarleva

Jag var visst bara en liten tös
stod på en kyrkogård och frös.
Jag hade svarta sidenband,
och någon höll mig hårt i hand.
Och jag stod still och frös och frös
så dum och meningslös.

Nu är visst någon åter död.
Klockklangen hör jag tunn och spröd.
Gråten går mjuk som en våg
längs ett trött begravningståg,
och vinden pinar vass och hård
däruppe på vår kyrkogård.
Så skall jag bäras bort en gång
och följas till min grav
längs gatan vindlande och trång
av alla jag höll av.
Sen finns det inget kvar.
Så enkelt ändå allting var.

Men kanske någon liten tös
skall minnas hur hon stod och frös

Detta är sången om livet

Detta är sången om livet
det som blev vårt,
trasigt, sönderrivet,
kallt, hårt.
Inte det liv vi begärde,
drack ur i ett ögonblick,
utan det liv utan värde
vi sedan fick.

Sången om livet

Sången om livet
lärde mig kranarna,
lyftkranarna,
bruna av rost.
Stela skelett
mot reklamgrön himmel
vila de ut
mot den tomma natten.
Nästa dag
i spårvagnars rassel
lyfta åter
de tunga lådorna
trälådorna,
då gravitetiskt
på oljade linor,
rosta sönder
och kastas bort.
Sången om livet.