Vid Havet

Då när jag kom till sist,
Ingenting jag begärde .
Ett enda för mig stod visst:
Ögonblickets värde.
Som döden är snabb och så fort
som solen om kvällen går ner,
så ensamt är livet och stort.
Vad ville jag mer?

För allt det liv, som gått förbi förgäves,
må solen bränna sitt märke in i mig,
göra mig till livegen, till slav.
För alla de dagar jag kastat ifrån mig som tomma skal
må jag sona min skuld:
som ett gissel
skall solstrålama svänga över min kropp,
och till sist, när jag inte orkar mera,
skall jag släpa mig fram till havet
och be om räddning.

Träden blommar i rimfrost.
Björkarnas grenar darrar under dropparna.
Inga blad är vackrare än frusen dagg.
Och på rutan emot skogen
slår en blomma ut i natt,
strålformad, färdig redan,
utan att nås av vinden, utan att ligga i jorden,
utan att vissna och dö.
Å, hur skall jag orka våren,
då vintern ger mig värme nog.
Frusen är marken.
Snön ligger bländvit,
men inunder tunna huden
kan jag känna
jordens hjärta slå.

Det enda

Såsom man flyr från den älskade,
inte orkar förtäras i ett, i ett,
så har jag flytt från havet.

Men snart kommer tiden, då jag måste dit igen,
sitta vid havet och veta,
att det är det enda på jorden.
Och såsom till sist allt liv är förgäves,
som man lever allena
utan den älskade,
så vet jag,
att dessa soliga dagar i skogen
och denna fågelsång, som jag lyssnar till,
skall jag genast ge upp för ett stråkdrag
av vinden från havet.

Trots allt det liv jag kämpar för och ber om,
är detta ändå, vad jag innerst ville:
att kasta allt, som är av egen vilja,
och sjunka ner och dö som våg i havet.
Så kan jag längta efter denna vila
som älskande till kärleken.
Liksom en klädnad, främmande och lånad,
ville jag lägga ner det liv jag levat
och finna vägen hem på havets stigar

Hur blev livet så litet med ens?
Jag lutar mig ut genom natten:
ur rymdens skål
dricka vi båda
samma tunga dryck
av undergång.