Jord och Rymd

Kain

Ja, jag har offrat åt Herren,
men han ville mitt offer ej.
Så gavs åt min tafatta kärlek
ett piskande nej.
Men när jag såg
att Abels blot
behagade Gud väl,
då slog mej en våg
av vrede emot,
och då slog jag Abel ihjäl.

                *

Men Kain kunde ej stanna
i Grändernas land,
ty folket räddes honom,
som dräpt sin broder
med egen hand
och bar märket på sin panna.
Så länge jag trodde att allt
vad människor sade var rätt,
så länge såg jag mot jorden
på brottslingars sätt.
Det var som om allt som levde
gömde i sej ett hot,
och marken gled undan som ville
den inte bära min fot.
Men en gång när jag ensamt vakande
vid lägerelden satt,
skar genom rymden en tanke:
min Gud är gjord av min egen natt.

Vad visste väl dagens torra
solmätta Gud
om molnens irriga gång
och nätternas tunga skrud.

Se Abels Gud var liten,
han orkade ej min blot,
men nätternas Gud är större,
han tar mitt offer emot.
Jag har ingenting att offra,
ej ett förstrött av min hjord,
så offrar jag åter och åter
minnet av mitt mord
och ber till dej, nattens Herre,
och jag är den ende som ber,
och genom läkande mörker
känner jag hur du ler,
ler ditt leende, gåtfullt stort,
som föder och stillar all storm,
åt varje tanke, varje begär
ger du mening och form.
Så beder jag till dej, Herre,
och jag är den ende som ber.



Ångest

Vem är jag som klagar,
vem ropar i mej i kväll,
vems lidande knyter jag hårt, hårt i handen?
Se, jag är Hagar,
som ligger med Ismael
lämnad åt ökensanden.

Livet omkring mig är frysande stort,
länge, länge jag gått.
Det är som jag ingenting vågat och gjort
men ändå är tung av brott.

Borde jag varit den ftomme man,
som I-lerren sökte men inte fann,
när Abraham bad för Gomorra?
Är jag en tom och vitmenad grav,
är det jag som snart ska huggas av,
som man gör med trädet det torra?

Rolös jag går i kväll på mitt golv.
Timmarna går vid min sida.
Min skuld växer större.
Är jag den av de tolv,
som lämnade Kristus att lida?
 




Jord och rymd (1931)