Jord och Rymd Kain Ja, jag har offrat åt Herren, men han ville mitt offer ej. Så gavs åt min tafatta kärlek ett piskande nej. Men när jag såg att Abels blot behagade Gud väl, då slog mej en våg av vrede emot, och då slog jag Abel ihjäl.                 * Men Kain kunde ej stanna i Grändernas land, ty folket räddes honom, som dräpt sin broder med egen hand och bar märket på sin panna. Så länge jag trodde att allt vad människor sade var rätt, så länge såg jag mot jorden på brottslingars sätt. Det var som om allt som levde gömde i sej ett hot, och marken gled undan som ville den inte bära min fot. Men en gång när jag ensamt vakande vid lägerelden satt, skar genom rymden en tanke: min Gud är gjord av min egen natt. Vad visste väl dagens torra solmätta Gud om molnens irriga gång och nätternas tunga skrud. Se Abels Gud var liten, han orkade ej min blot, men nätternas Gud är större, han tar mitt offer emot. Jag har ingenting att offra, ej ett förstrött av min hjord, så offrar jag åter och åter minnet av mitt mord och ber till dej, nattens Herre, och jag är den ende som ber, och genom läkande mörker känner jag hur du ler, ler ditt leende, gåtfullt stort, som föder och stillar all storm, åt varje tanke, varje begär ger du mening och form. Så beder jag till dej, Herre, och jag är den ende som ber. Ångest Vem är jag som klagar, vem ropar i mej i kväll, vems lidande knyter jag hårt, hårt i handen? Se, jag är Hagar, som ligger med Ismael lämnad åt ökensanden. Livet omkring mig är frysande stort, länge, länge jag gått. Det är som jag ingenting vågat och gjort men ändå är tung av brott. Borde jag varit den ftomme man, som I-lerren sökte men inte fann, när Abraham bad för Gomorra? Är jag en tom och vitmenad grav, är det jag som snart ska huggas av, som man gör med trädet det torra? Rolös jag går i kväll på mitt golv. Timmarna går vid min sida. Min skuld växer större. Är jag den av de tolv, som lämnade Kristus att lida?   Jord och rymd (1931)