De fåvitska Jungfrurna

De fåvitska Jungfrurna

Vi är de fåvitska jungfrurna,
fast vi polerar våra lampor hela dagen
och håller oss beredda om natten,
fast våra önskningar är
brinnande inom oss
och vi förtärs av drömmarnas eld.
I våra örtagårdar
är marken beredd för våren,
knopparna spränger höljet och
nuet liggersmultronrött
i gräset.
Vi räddar den röda safte
från höstarna som rinner ut i frosten
Vi räcker vårt bröd
åt fågeln vid fönsterrutan -
han är livets sista utpost -
vi är alla i förbund.
Vi vet, att brudgummen kommer till sist.
Fast vi blundar och försöker glömma,
vet vi vem han är.
Vi vet, att han skulpterar
våra ansikten till is.
Men fastän vi vet,
at vi är de fåvitska jungfrurna,
vad vi än gör,
så håller vi oss beredda,
ch ännu i det sista ögonblicket
skall vu bära våra lampor
brinnande i våra händer.
Ännu i det sista ögonblicket
skall de lysa genom mörkret.

Intervju med Sisyfos

Ja, det är sant, att nuet
ligger tungt över våra nackar,
och låt oss inte förneka
dagarnas ok. Men även här,
även i denna trakt, lyser solen -
och hetare än någonsin på jorden.
Kringvärvda av dimmor
ser vi syner, skönare än livets.
Utefter förbrända sluttningar
strömmar floder
med pinjegrönt klart vatten,
och väldiga vågor slår
emot stränder med lysande vit sand.
Där öser mina systrar Danaiderna sitt såll,
och varje dag är den andra lik
tror den som ser deras vanda rörelser,
ror den som ser hur de stupar
kväll efter kväll
i skymningen vid stranden.
Men livet härnere har andra värden,
och de kan berätta
om önskningarnas färd över havsytans mörker,
om dropparna som speglar livets härligheter,
medan de öser sitt såll.

Nej, ingen av oss alla härnere
sonar mera en skuld.
Här mätes med nya mått.
Man talar om gudarna och straffet,
som om en människa vore ett ting
med given omkrets
eller ett klippblock som ligger kvar
där dit det kastats en gång.

Som om en människas möjligheter
kunde mätas!
Och nu - jag talar inte om de andra,
inte om Tantalos, ej heller om Danaiderna.
Jag talar bara om mig själv och stenen.
Min sten! Min sten och jag!
Ja, jag vet allt om stenen.
Hur tung den är från gryningen till kvällen,
från kväll till gryningen. Hur jag somnar
med skuldran emot stenen.
Och hela livet ligger gömt
emellan sluttningen och stenen.

Min sten!
jag andas genom den
årtusenden av sol.
jag känner havet hoppressat inom den,
de mjuka vågornas rörelser
och vinden som har stannat.
Jg känner jorden, som stillsamt gömt
allting som hänt den:
djur, rötter, heta källors sand
och smekningar som stelnat.
Och ständigt samma glädje,
ett ögonblick, ett enda,
då stenen ligger stilla högst på krönet,
innan den rullar ner.
Min sten!
Min sten och jag!
Och mellan oss det oändliga tvånget.
Och mellan oss
den oändliga friheten.